- Hej, vet ni vart den hära gatan ligger, Frågar jag den mörkhyade damen men jag fick inget ricktigt svvar. Iallafall inget svar som var på svenska. Det lät som spanska. Varför valde jag inte spanska i skolan?
Den mörka damen fortsätter att prata men den hära gången lägger hon till armarna och pekar åt olika håll och jag tror att jag vet vart jag ska.
-Gracias, säger jag till damen och hon kollar konstigt på mig. Det var nog inte spanska som hon talade ändå.
Efter att jag kollat på en karta som hänger vid busshållplatsen så vet jag vilken buss jag ska ta. Jag kollar otåligt på klockan, 15 minuter kvar innan bussen kommer. Suck! Jag hinner gå in och köpa en chocklad bit innan bussen kommer.
När jag äntligen kommit av bussen frågar jag en gammal gubbe om jag kommit rätt. Jag visar upp lappen för honom och ser hur han riktigt tänkter till.
- Hm. Det måste vara den gammla pizzerian, säger han fundersammt. Varför ska du dit? Frågar han. Gammal gubbar är jämnt så nyfikna av sig. Jag skulle frågat någon annan det här tar för lång tid.
- Jag skulle träffa min kompis här, svarar jag och springer iväg. Jag vänder mig inte om men jag känner gubbens blick i ryggen på mig.
- Gubbar, mummlar jag och springer vidare.
Jag kommer fram till en korsning och kollar runt omkring mig och min blick fastnar på en gammal skyllt där det står pizzeria. Jag går fram till den med långa steg och känner på dörren, öppen. Det står en stor skyllt på dörren STÄNGT. Jag vänder mig om men ser ingen så jag slinker in.
Inne på pizzerian är det mörkt coh jag tar upp mobilen för att kunna se något. Jag går försiktigt över trägolvet och försöker att inte gå in i spingelväven som hänger i taket. Hur läge sedan var det som någon använde det hära stället?
Efter att ha gått runt ett tag ser jag ett svagt ljus. Jag går närmare och kommer till en trappa som går ner. Kanske till källaren. Jag lutar mig fram över trappan och ropar
- Hallå? Det var ett ganska svagt hallå men eftersom att det är så tyst här så borde det ha hörts.
Jag väntar och lyssnar. Inget ljud. Var det här en hostning? Allt ä tyst. Eller? Kan det vara så att det är någon där nere. Någon som inte vill att jag ska höra den?
Jag sväljer en klump i halsen och bestämmer mig för att gå ner. Ett trappsteg i taget. Det knarrar till.
- Äh! Vilken fegis du är Jasmin, säger jag till mig själv bara för att ge mig tillräckligt med mod för att kunna ta ett steg till.
Det knarrar igen.
Knirr
Knarr
Knirr
Knarr
Å så är man nere. Jag lyfter blicken och det första som jag ser är Naomi.
-NAOMI! Ropar jag och springer fram till henne men hon svarar inte. Hon har öppna ögon men hon ser inte ut att ha reagerat på att jag kommit in i rummet.
- Naomi? Frågar jag med skakig röst. Hur mår du? Men jag hinner inte så långt innan jag hör steg i trappan.
