Naomi

När jag sitter framför tv ringer det på dörren. Jag går upp och öppnar, där står min vikarie.
- Hej, Naomi!
- Hej? säger jag frågande.
- Jag är här för att prata om dina betyg i svenska.
- Men du är inte min riktiga lärare, Tina kommer ju tillbaka på måndag.
- Jag är rädd att det kan ta ett tag innan hon kommer.
- Vad menar du? är hon död?
- Nej, nej bara väldig hög feber.
- Okeej, kom in en kort stund men innan mina föreldrar kommer hem.
Han gick in och vi satte oss i vardagsrummet.

Juana

Jag vaknade tidigt och gick ut för att gå en promenad. Jag behövde rensa huvudet från allt ont som jag hade gjort och sånt som jag skulle göra.
Jag gick å gick. När jag inte orkade mera så tog jag bussen tillbaka. Jag sate mig bredvid en dam som såg så snäll och ödmjuk ut. Sekund för sekund gick och det kändes som jag inte hade någonting kvar som jag kunde leda till lycka
– Du ser ut som om du skulle göra någonting fruktansvärt!
– Va? Varför tror du det?
Jag var rädd. Jag kände skam som om någon stod bakom mig och sa alla dumma saker som jag har gjort.
– Du suckar och ser skyldig ut? Du vet om man gör synder så kommer man inte till himlen. Gör ingenting dumt för det kan leda till fängelse eller någonting ännu värre.
– Nej, det ska jag inte, ljög jag.
– Tänk på det! Tänk när du blir äldre och hittar en man, hur ska det gå för dina barn då? Skulle gud göra någonting sånt? Skulle Jesus göra så? Nej, dom var goda personer som skulle hjälpa alla för att få en bättre plats.
Om du behöver en plats för att släpa allting så är det i guds händer! Det finns alltid en annan väg! Kom till de som tror på det goda!
– Men jag tror på det goda. Jag tror på att det finns ett lyckligt slut. Men jag vet inte om det gäller alla.
– Det gör det om du tror.

Jag förstod inte varför jag hade pratat med henne och inte slutat ,men efter att ha kommit tillbaka till Evan så fick jag en klapp på huvudet och en peruk.
– Nu så måste du gå. Du har lovat.
– Ok, jag ska skynda mig.
När jag kom dit så frågade jag efter fredrik. Men efterson jag inte vissta han efternamnet så fick jag säga att det var han som hade blivit av med armarna och fötterna. Och jag fick ljuga att säga att jag var hans flickvän.
Jag gick upp på 3våningen och i 28 rummet. Med hjälp av peruken så fick jag tag i morfin. Men jag var tvungne att ta dubbelt så mycket för att vara säker på att hans hjärta skulle stanna.
- Herre gud! Sa jag tyst för mig själv.
Det såg då hemskt ut så jag mådde dåligt.
- Hej, fredrik jag heter Sofia och jag ska ge dig medicin i dag.
- Ok och tack, sa han och log.
- Det kommer att sticka till lite och du kommer att känna dig sömning.
När nästan allt morfin var borta så kände jag en sådan skam att jag inte kunde göra mera.
Jag vänder mig om och går ut, men halvägs ut så kommer Jasmin.
Snabbt så gick jag ut. paniken spred sig och jag kände mig spyfärdig.
Jag sprang bort och slängde sprutan i soporna och sprang hem till Evan.
Men jag hade turen att han inte var hemma.

Jasmin

Dagen därpå, lördagen, bsestämmer jag mig för att gå coh besöka sjukhuset där Fredrik låg. Det tar bara tjugo minuter med buss så jag säger till pappa att jag ska åka till Naomi ett tag.
- Men du ska ju till henne ikväll, räcker inte det? Frågar han.
Jag ler bara och går till bussen.
När jag kommer till sjukhuset frågar jag var Fredrik Johansson är och jag får svaret att han är på tredje våningen, rum 28.
När jag kommer in i hans rum går någon med ljust hår ut. Hon har en spruta i handen och det ser ut som om hon har brotom. Jag känner igen henne men jag vet inte riktigt vem det är. Jag slår undan tanken nör jag ser Fredrik ligga där, så försvarslös.
- Hej, säger jag medans jag sätter mig ner på en stol bredvid sängen.
- Hej, han pratar så svagt att man nästan inte hör vad han säger.
- Hur mår du? Frågar jag.
- Inge vidare, Svarar han och jag måste jag böja mig över sängen för att höra vad han säger.
- Vet du vad som hände? Frågar jag.
- Ja... ne... jo, det låter som om han är långt borta.
- Jag kommer ihåg att det var någon som sa att jag var din flickvän. Och sen sa han att det var det sista gången jag kommer att få se dig. Det låter som om han håller på att somna och jag måste anstränga mig för att höra vad han säger.
- Han sa att jag skulle få sota för det du gjort och sen att du bara var hans... Orden omvandlas till mummlande.
- Han sa att du var hans och att ingen skulle kunna komma i närheten av di...
Jag hör hur det börjar pipa ifrån hjärtmaskinen. Det piper allt snabbare och snabbare. Jag börjar få panik. Vad är det som händer? Det kommer en läkare inspringande.
- Jag får nog be dig gå härifrån, säger hon till mig. Hon vänder sig om och ropar ut i korridoren:
- Vi behöver läkare här. Pojkens hjärta håller på att stanna.

Naomi

Jag ligger hemma i sängen kan jag inte sommna, jag ligger bara och tänker på den där Juana. Det är något skumt med henne, hon bara dyker upp utan förvarning och ska bli Jasmins kompis.

Juana

- Du måste röja undan honom så att han inte ska säga till polisen. Om man hittar bevis föra att det är jag så ska du få för det!
- Men va ska jag göra? Ska jag bara gå in och döda honom?
- Ja, sa han och hade ett hån leende som tryckte ner mig i soffan.
- Men hur ska jag göra det?
- Om jag skar av fötterna och armarna så han går säkert på morfin! Ta morfin och spruta in i honom!
- Men hur ska jag kunna få tag på morfin?
- det finns morfin på sjukhuset så det är bara att ta annars så har jag en kontakt som kan få tag i morfin!
- Men hur tar Jasmin det här? Jag hörde när ni pratade och ni skrek. Men vad sa hon?
- Nej, hon var bara arg och rädd, men det går över tro mig.
- Jag vill inte.
- Vad då vill inte? Du är skyldig med det här och om du inte gör det så ska jag säga sanningen och då får du för det!
- Jag kan ta den risken, sa jag surt och kände hur magen knöt sig.
- Inte om jag dödar dig också!
- Du sa att du inte skulle skada mig.
- Jag kanske ljög, hans mun som varit öppen var raseri var nu ett så djävulskt leende att jag ville gå genom golvet och dö.
- Ok, men jag tycket inte om det.
Kanske skulle jag bara säga sanningen, men jag var inte säker en. Hur skulle han reagera? Hur skulle jag reagera? Skulle det finnas något: Och så levde de glada i alla sina dar, i mitt liv?
Kanske, kanske inte, valet var mitt! Men en vilja var kanske inte det som räknades i krig och kärlek. Men det var inte min kärlek. Eller krig så varför skulle jag göra det?
Som alltid så kom ordet av säg själv. Ordet som jag inte ville leva med, ordet som jag kunde dö för, ordet som hade förstört mitt liv!

Evan

Återblick

Han backade igen, snabbare den här gången. Han lade handen över sin mage, och såg förvånad ut. Han lyfte handen och den var blodig. Han backade igen, mer osäkert än förra gången, snubblade, och ramlade baklänges.
- Upp! Upp och slåss som en man! Slåss för den du älskar och ska kunna skydda!
Han andades häftigt och stirrade på mig med vidöppna ögon - Jag sa ju, hon är inte min flickvän!
- UPP!
Han rörde inte sig en centimeter förutom hans andning. Jag slog med kniven mot honom, men missade. Så fick han plöttsligt fart i benen och kom upp på fötter. Han försökte att springa därifrån, men han haltade bara och snubblade igen. Precis när jag högg mot honom, lyfte han handen för att skydda huvudet. Min 15cm kniv gick rakt igenom hans hand. Han skrek. Jag slog till igen och den här gången träffade jag målet. Kniven gick in i bröstet på honom och han skrek igen. Men det var då som det värkligen värkade komma liv i honom. Han ställde sig upp trots svårigheterna. Men innan han hann göra något mer slog jag till honom med vänster bakhand så hårt i ansiktet att han ramlade åt vänster och slog av en stor gren. Jag kastade kniven mot hans ansikte, men han vände på huvudet i samma ögonblick. Han fick bara ett skärsår på höger kind. Kniven fortsatte och borrade in sig i ett träd.
Fredrik såg sin chans och ställde sig stelt men snabbt upp och tog med sig grenen han slog av i fallet. Han svingade armen bakot och slog till med all sin kraft. Han träffade mig i tinningen och jag vacklade till. Han slog igen, och nu var det min tur att ramla omkull. Jag ramlade bakot, in i ett träd och jag kände ett sting av smärta. Inte från huvet, men från axeln. Jag ryckte bort mig från trädet och kände med handen där jag känt smärta. Jag kände ett hål i axeln, och det var vått. Jag vände mig om, och där var det en liten panne kvar där det en gång suttit en gren, och den delen som var var var blodig. Den var väldigt spettsig, och det var den som borrat in i min axel.
Jag ställde mig upp full av ilska och stegade mot Fredrik. Men han var snabb och beredd och han slog mot mitt ansikte igen. Jag kastade mig fram och han missade med en hårsmån. Jag landade vid trädet som vaktade min kniv, och jag tog kniven ur den. Jag vände mig om för att attakera, men han var redan halva väge igenom med slaget. Jag duckade, och han missade. Jag fällde honom genom att svepa med mitt ben mot hans, och han föll och landade med bakhuvudet mot en sten, och jag såg när det slocknade för ögonen på honom.

Efter en halvtimme vaknade han, han hade missat det roliga.
- J-jag kan inte känna min fot!
- Inte konstigt. Du har inte några fötter.
Han tittade förskräckt ned där fötterna skulle suttit.
- Vad har du gjort?
- Skurit av dom. Jag höll fram en påse med blodigt inehåll. - Dina fötter, väl behållna.
Han började snyffta.
- Håll käft. Eller så förlorar du dina armar också.
Han slutade inte.

Kniven hade blivit ovass och det gick trögt.

Det tog 45 minuter för en arm.
Och ytterligare 45 för den andra.

Han hade förlorat väldigt mycket blod och han var inte vid medvetande när jag släpade honom till entrén av rackethallen. Jag ville faktiskt att han skulle hittas, det var faktiskt lite synd på att han inte skulle kunna släpa sig till famsidan, nu utan både fötter och armar. Och även fast han skulle ha kvar sina kroppsdelar, skulle han endå inte kunna släpa sig fram. Han skulle ha för lite ork.
Jag såg några tjejer som var på väg att gå ut från entrén, och jag skyndade mig där ifrån.

Naomi

När jag sitter hemma vid datan ropar mamma.
- Naomi kan du komma ut hit ett tag?
- Kommer, vad vill du?
- Jag känner att jag måste prata med dig om en mycket allvarlig sak...
- MAMMA!
- Nej, nej inget sådant
- Vad?
- Du vet den där killen som blev mördad för några dagar sedan?
- Eee, ja hur så?
- Jo jkag kollade på nyheterna nu och ännu en kille har hittas bakom rackethallen....
- Är han också död, asså man kan ju inte bo här om en mördare går lös!!!
- Ne, men han är allvarligt skadad, så jag vill helst inte att du ska gå ensam när det är mörkt.
- Men mamma.
- Du kan väll åtminstonde prata med pappa eller mig i mobilen?
- Jaja, va det allt?
- Ja gumman
- Okeej, god natt, jag vill gå och lägga mig tidigt så att jag orkar med att ha Jasmin här imorgon.

Jasmin

När jag äntligen kom hem satte jag på tv:n.
- Och nu nyheterna. Sa den söta tjejen på tv:n.
- Idag på nyheterna, hör jag en röst bakom mig. Jag vänder mig snabbt om och ser min pappa stå och le.
- Nyheterna Jasmin? Dom är för äldre. Du fattar väll ingenting som dom säger där? Frågar han. Han har alltid underskattat mig, alltid behandlat mig som om jag inte förstår någonting, som om jag fortfarande var ett barn.
- Jag förstår visst vad dom säger. Säger jag medans jag prutar med läpparna och beter mig som en barnunge.
- Nej, nej, Skrattar han. Titta nu på nyheterna, säger han och går därifrån.
Jag börjar mumla svordommar för mig själv för att jag beter mig som en barnunge men jag blir genast avbryten när jag hör vad dom säger på nyheterna.
- Idag hittades en 13-årig kille vid rackethallen nästan dödad. Han hade blivit av med sina fötter och armar och det ser ut som om någon har försökt skära ut hans hjärta. Han har också mindre skärdår över hela kroppen. Pojken ligger nu på sjukhus för behandling och man tror att han kommer ett bli bra igen. Man misstänker att det är samma man som har gett sig på honom som dödade den andra 13-åringen men polisen är inte säker.
Jag orkar inte lyssna mer utan tar upp mobilen, slår Evans nummer och springer till mitt rum.
- VAD FAN HAR DU GJORT MED FREDRIK?? Skriker jag när han svarar.
- Ja... är allt han hinner säga innan jag avbryter.
- DET ÄR BÄST DETTA SLUTAR SNART FÖR ANNARS, ANNARS, ANNARS. Jag orkar inte fortsätta.
- Han förtjänade det, du förtjänade det. Säger han.
- Vad vill du igentligen? Snyftar jag.
- Jag vill ha dig, säger han. Han låter så säker, så bestämd att det känns som om jag är hans.
- Om det här inte slutar så kommer jag att begå självmord. Snyftar jag.
- Va fan! Om du begår självmord så kommer jag att döda alla som du har nära och kära, skriker han.
Jag lägger på. Orkar inte mer, vill inte mer. Men jag kan inte sluta. Det är som att spela ett spel där varje drag är livsviktigt. Ett fel steg och han dödar någon.
Min mobil ringer, det är mamma. Jag kan inte svara. Vill inte riskera att någon mer blir dödad för min skull. Kan inte döda mig själv, vill dö. Det börjar bli svart och jag känner hur orken lämnar min kropp. Jag kan inte dö, är det sista jag tänker innan jag svimmar.

Evan

En kille med rött hår stog och pratade med Jasmine i centrum. De andra hede gått för en stund sen, och nu har hon hämtat ett paket, och så stötte hon ihop med sin pojkvän. Fy. Det måste ju vara hennes pojkvän den här gången. Fy! Och jag som trodde att hon hade lärt sig vid det här laget.
Efter ett tag går dom. Jag följer efter. Killen stannade vid Expert och gick in efter ett snabbt Hej då. Jasmine fortsatte men jag gick inte efter henne. Istället gick jag också in på Expert. Jag såg rött hår sticka upp bakom en hylla och jag gick till samma sida som honom.
- Dom är bra. Jag har ett par likadana. Jag tittade på ett par hörlurar som han hade i handen och sen på honom och då log jag.
- Dom värkar bra. Han sträckte fram handen - Fredrik
Jag tog hans hand - Evan
- Trevligt att träffas, Evan.
Fredrik gick fram till kassan och betalade för hörlurarna.
- Skulle jag kunna få den inslgen? frågade Fredrik kassören
- Javisst, nu såhär till jul tycker jag att det passar med saker inslagna. Kassören log och tog sedan tog han imot ett samtal.
- Så, vem ska få paketet?
Han tittade ned på hörlurarna som var insvepta i rött papper - Min flickvän
- Åhå. Och hur är hon, om jag får fråga?
- Värdens sötaste.

Vi småpratade på vägen hem.
- Ja, jag ska till höger nu.
- Och jag till vänster. Jag log.
- Jaha, vi kanske ses någon annan gång, Evan. Du är en kul prick.
Jag tittade ned på mina fötter - Nej, jag tror inte det.
- Varför inte? Han såg konstigt på mig.
- Jag tror att det här är det sista du kommer att se av mig. Eller någon, för den delen.
- Vad menar du?
- Kom med så ska du få se.
Vi gick in till skogen bakom rackethallen och in bakom polis banden. Dom var kvar sen Jockes tid.
- Vad gör i här?
- Här låg han, jag visade med handen var Jocke hade varit i kärran.
- Vad menar du?
- Har du inte sett på TV? Jocke, som blev mördad och dumpad här, som blev hittad utan hjärta.
- Jo, jag har sett. Men dom sa ingenting om att han bara blev dumpad här.
Jag tittade på honom.
- D-d-det är du, eller hur?
Jag log. - Du känner Jasmine. Jag skrattade utan humor. - Du är till och med ihop med henne. Skratt igen. - Jag trodde hon hade lärt sig vid det här laget.
- Lärt sig vad?
- Att ingen annan kan få henne. Du vet vad som hände med Jocke.
- Men jag är inte ihop med henne!
- Du säger det, ja. Skratt.
Han backade osäkert.
- Hej då, sa jag och attakerade.

Juana

Jag tittade bakom mig och såg någen komma ut.
Evan kom snabbt men försiktigt fram.
- Du vet att du inte kan ljuga om att du bor fyra kvarter bort.
– Ja, men jag kan inte säga vart jag bor heller så det var bara en sak att göra och det var att ljuga.
Han såg lite arg ut men det försvann snabbt.
- Vi måste flyta på oss så hon inte ser mig.
Jag vände mig om och gick. Ville inte vara med honom och hans falska ”lillasyster”. Det kröp under huden och jag kände att han la ena armen på min axel.
- Så, lillsyrran, hur går det?
- Hon är ok, men hon känner av din närvaro och det är det som kan få henne att känna sig lite obekväm med mig. Du sa att jag skulle bli vän med dom så jag ska göra det här så enkelt som möjligt.
- Bra men inte för uppenbart. Var lite svor att förstå så dom ska fråga massor och undra vad som gör dig så mystiskt och till slut så kommer du att få bådas fulla förtroende.
- Ok, sa jag och tittade argt ner i marken. Han hade planerat någonting får Naomi men jag visste inte än. Oavsett vad det var så kändes det som om jag skulle bli lämnade i klistret precis som han hade blivit.
- Kom så ska du få var hos mig! Eller du kanske vill vara hos din pappa igen?
- Helst inte sa jag och blev illamående.
- Ja jag kunde tro det. Han fick ett djävulskt leende som fick mig att undra.
Varför gör jag det här? Är det rätt? Kan jag inte säga nej?
Svaret var den samma: skyldig.

Naomi

Att gå ensam med Juana va lite jobbigt, jag menar med Jasmin hade vi någon som vi båda kännde. Men efter typ 5 minuter så börjar vi smått att prata.
- Så vart bor du? frågar jag tyst och kollar bakom mig, det känns som om någon kollar på mig.
- Typ 4 kvarter bort, du då?
- Jag bor i det huset. säger jag och pekar på en stor lägenhet typ 300 meter bort.
- Okeej, den ser fin ut.
- Mm. Jag kollar ännu en gång bakom mig och Juana kollar misstänksamt på mig.
- Vad kollar du på?
- Det känns som om någon iaktar mig, säger jag och ryser.
När vi äntligen kom fram till mitt hus sa jag snabbt 'hej då' och sprang upp till mitt säkra hus.
När jag kommer innanför dörren ropar mamma något jag inte hör till pappa som svarar med något som jag inte heller hör vad det är innan båda blir tysta av att dom hört mig komma.
- Men hej gumman säger mamma och kommer ut i hallen.
- Hej.
- Vem är din nya kompis?
- Eee, det är en tjej från Jasmins spanska klass jag känner henne inte.
- Okeej, maten är klar om en halvtimme.
- Ok, jag går och gör läxorna.
Jag springer in på rummet med Pompo i hälarna och stänger dörren.

Jasmin

När jag och Juana är påväg till centrum känner jag att min mobil vibbrerar i fickan. Jag tar upp den och ser att jag har fått ett nytt sms från Naomi.
"Var är ni? jag väntar vid pressbyrån."
- Naomi är vid pressbyrån så vi ska gå dit. Säger jag till Juana.
- Okej. Svarar hon.
När vi är vid centrum ser vi Naomi igenom fönstret när hon betalar för en chockladbit.
- Där är hon, säger jag medans jag pekar på henne.
- Kom så går vi in. Säger Juana.
När vi kommer in igenom dörren vänder sig Naomi om och ler mot mig.
- Heeeej! Säger hon.
- Det blir 25 kr, tack! Säger kassören.
Naomi lägger fram pengarna på bänken och går sedan emot oss.
- Hej jag heter Naomi. säger hon och räcker fram handen.
- Och jag heter Juana, säger hon och räcker fram handen. Dom skakar han och sedan ler dom.
Vi går runt i centrum i en timme ungefär medans vi snackar, provar kläder och äter godis. Vi har det jättetrevligt men tillslut så ringer Naomis mamma och säger att hon ska hem och plugga.
- Jag ska nog också gå hem. Vi kan väll gå tillsammans? Frågar Juana.
- Visst, följer du med? Frågar Naomi mig.
- Ne, jag måste hämta ut ett packet på posten åt mamma och sen kommer hon och hämtar mig. Säger jag.
- Okej, men vi ses väll i morgon. Frågar Naomi.
- Men det är helg i morgon. Säger jag.
- Du ska ju sova över hoss mig i morgon. Säger Naomi
- Jusste, ler jag. Det har hänt så mycket att jag har glömt bort att jag och Naomi ska ha en filmkväl på lördagen.
- Men i ses i morgon, säger Naomi och dom går iväg.
När jag har hämtat packetet råkar jag springa in i en kille.
- F-f-förlåt mig. Stammar han.
- Nej, det är jag som ska be om förlåtelse. Säger jag.
- Jasmin? Frågar han.
- Fredrik? Kan det vara du?
- Ja! Vi gick ju på dagis med varandra! Säger han.
- Ja, hur mår du? Frågar jag?
- Bra, och du? Och så fortsatte vi i 10 minuter innan mamma ringde och sa att hon stod vid parkeringen.

Naomi

När jag kom fram till centrum va dom inte där.
- Perfekt, dom är inte här... mumlade jag för mig själv.
Jag tog upp mobilen och sms:ar Jasmin.
Var är ni? jag väntar vid pressbyrån.
/ Naomi

Juana

Jag mådde illa. Det var som om han ville att jag skulle beräta alting om mig så dom skulle öppna sig för mig.
Men jag kunde inte, inte än. Jag behövde lite mera tid, men tid var kanske någonting som jag inte hade.
Lillasyster... Knappast, han ville bara att jag skulle lita på honom så att jag skulle kuna dela Naomi och Jasmin. Men planen hade han inte sagt. Men jag var en del av den nu. Och som en del av den så skulle jag spela falskt så att han skulle veta vem som han hade kallat lillasyster.

Evan

Just ja! Jag tog upp mobilen igen och skickade ett till sms till Juana.
Kom ensam! Jag vill prata med dig ansikte mot ansikte. Gå till mjölken, jag är snart där //E
Jag gick föbi bokhandeln med en ny peruk på huvet. Den var ljus-brun. Jag vågade inte visa mitt riktiga huvud ännu, även fast dom inte har gett ut någon bild på gärningsmannen.
Jag såg Jasmine när hon stog vid ICAs ingång, där Juana hade lämnat henne. Jag vände mitt huvud åt motsatta håll från vad Jasmine tittade, och låtsades titta på något annat. Jag hittade Juana och hon stod och tittade på mjölk och smör, låtsades köpa mjölk till mamma.
- BU! Jag tog henne på axlarna snabbt och hon hoppade till och skrek.
- Gud, vad du skrämde mig!
- Hej på dig med.
- Vad var det du ville?
- Jag ville bara se hur det går.
- Riktigt bra, faktiskt. Hon tror på mig. Var det bara det? Hon tittade bort från mig.
- Nej, inte bara det. Jag måste veta att du litar på mig, gör du det?
- Mmm...
- Du vet att jag tycker om dig, eller hur? Och jag kommer inte skada dig, men du är skyldig mig det här.
- Jag vet.
- Du var som en lillasyster för mig för fyra år sen, men du stack om lämnade mig kvar.
Hon tittade in i mina ögon med skam i blicken - Jag vet, och jag ångrar det så mycket.
Jag kysste henne på pannan innan jag vände mig om. - Gå nu, lillasyster. Du har jobb att göra. Rapotera till mig hela tiden när du får reda på något nytt om Naomi. Jag håller mig nära... och jag håller kontakt. Sen gick jag förbi förbi frukten och ut från affären

Juana

Bee bee
– Å. Jag tog upp mobilen och såg att Evan var på väg.
Jag vill att du ska gå in på ICA och handla en sak!!!! Det är ganska vickigt och om du inte gör det så kommer du att få ångra det. //E
Han hade inte skrivit vad jag skulle köpa så förmodlige så skulle jag få det snart.
– ska vi gå in på ICA jag måste köpa en grej. Jag var ganska säker på att han tittade på oss så jag kände en rysning genom hela kroppen.
– Men Naomi har inte kommit en. Sa hon och såg sig om för att som om hon var i närheten.
- Men det går fort. Och vi kan skicka ett sms så ifall hon kommer när vi är där inne så kan hon komma in. Jag kände mig som en hal och äcklig orm som bar lurade en oskyldig för att någon annan hade tvingat mig att göra det.
- Ok men det måste gå fort!
- Ja, kom så vi hinner tillbaka innan hon kommer, sa jag och log varmt.

Evan

Jag kliade mig i huvet igen. Den där förbaskade peruken hade säkert haft kli-medel i sig när jag satte den på huvudet, för ända sen dess hade jag kliat mig i huvet som en galning. Non-stop kli.
Jag tog upp Noamis mobil ur fickan och kollade på hennes nummer. Jag skrev in det i min mobil och sparade det under namnet ´Noami` i kontakter. Sen satte jag på mig peruken igen och gick ut ur skuggorna från skogen och fram till Noamis hus. Jag plingade på och efter en stund öppnade Noami.
- Ja? Frågade hon.
- Förlåt att jag stör, Noami. Jag glömde att lämna din mobil på lärarrummet innan jag gick. Jag sträckte fram handen med mobilen i.
- Tack. Sa hon lite försiktigt.
- Skulle jag kunna få komma in en stund?
- Jag skulle just gå och möta min kompis och hennes vän. En annan gång kanske?
Hon trängde sig förbi mig och stängde dörren. Sen låste hon och började gå nedför uppfarten. Jag vände mig om och ropade efter henne.
- Noami, kom igen. Jag kan väll komma en annan gång, men jag vill inte att någon utav dina föräldrar är hemma då. Din svenska lärare bad mig att prata ostört med dig om dina svenska betyg.
Hon stannade och vände sig om. - Vad är det med mina betyg?
Jag gick fram till henne. - Du ligger lite på den lata sidan med dina svenska betyg. Om du inte aktar dig måste du ha svenska med de yngre barnen nästa år.
- Vi kan väll prata om det på mondag i skolan? Jag har ju svenska då också.
- Men då ska du jobba svenska, om du inte vill gå om.
Hon såg länge på mig. Jag vände mig om till huset så hon inte skulle memorera mitt ansikte och kunna se vem jag egentligen var, jag har ju varit på tv nu också.
Hon suckade uppgivet. - Vad sägs om du kommer hem till mig i morgon på eftermidagen?
- Det blir bra, sa jag utan att vända mig om. - Vilken tid? Jag vände mig om och gick förbi henne och nedför uppfarten och till trotoaren på andra sidan.
- Fyra, hörde jag henne ropa efter mig när jag gick åt motsatta hållet om man skulle till centrum. Jag höjde handen ovanför huvet utan att vända mig om, som en hejdå vink.
När jag visste att hon inte skulle kunna se mig längre smög jag in till skuggorna igen. Jag tog av mig den kliande peruken och stoppade den i väskan, innan jag återvände till ljuset för att gå till anvisningarna Jasmine hade skickat till Noamis mobil innan jag gav den tillbaka till henne. Noami skulle möta Jasmine och Juana utanför ICA om tio minuter. Och jag som bara "råkade" behöva gå dit jag med. Jag slände ryggsäcken på ryggen och började gå mot Centrum.

Jasmin

- Du sa att du hade en kompis som heter Naomi? Frågar Juana.
- Ja, min ända kompis. Suckar jag.
- Kan inte du, jag och Naomi göra någonting idag? Typ dra till centrum. Frågar hon.
- Jag kan fråga Naomi. Svarar jag.
- Bra, ler hon. Vad skönt det är att det snart är helg, säger hon innan det ringer in.

Naomi

Våran svenska lärare va sjuk så vi fick en hel skum vikarie, han va lång och hade blont hår och han kollade konstigt på mig hela tiden. När jag satt och kollade på mobilen så tog han den men när killarna längst bak pillade så att det syntes mycket mer så gjorde han ingenting. Jag kollade inte på honom på hela lektionen men jag kände hur han kollade på mig.
Efter lektionen gick jag fram till honom.
- Skulle jag kunna få tillbaka min mobil?
- Nej, den får dina föräldrar hämta.
- Men jag måste ha kontakt med min kompis!
- Synd för dig. Sa han med ett leende på läpparna och gick iväg.
Jag spang hem och ringde mamma.
- Hallå?
- Hej mamma, du måste åka till skolan och hämta ut min mobil.
- Men varför det?
- Vår vikarie i svenska visste typ inte att man får ha den att lyssna på musik med så han tog den.
- Okej, jag ska bara handla jag kommer nog hem om en timme. Glöm inte att ta ut Pompo.
- Nene, ses.
Jag tog ut Pompo på en kort promenad runt parken sedan gick jag hem och ringde hem till Jasmins pappa.
- Hej
- Hej det är Naomi, Jasmins kompis är hon där?
- Nä, hon skulle åka hem till någon ny kompis hon fått i skolan men jag ber henne ringa dig.
- Nej, det behövs inte, men tack i alla fall.
Det va något konstigt med Jasmins 'Nya kompis' och jag ville veta vad hon fick inte råka illa ut igen.

Juana

Det var så lätt at få Jasmin att prata, hon trodde att jag brydde mig om henne. Men jag spelade bara. Det var så lätt men jag var så rädd hur det kunde gå om jag inte gjorde som Evan sa.
Mobilen vibrerade till och jag smög upp den.
Bra. Skulle du kunna be henne om Naomis nummer också? Jag behöver det för att fortsätta. //E
Jag var rädd. Jag måste göra det. Jag hade varit vän med honom tills jag hade smitit och lämnat honom i klistret.
Jag var skyldig honom det här och jag kunde inte göra någonting annat om jag inte ville bli förföljd.
Det var det är jag var tvungen att göra.
Ok
Men du får inte skada henne.
Meddelandet skickades och så var det dags för att få en till kompis.

Evan

Jag plockade upp mobilen när den plingade till.
Nu har jag stött ihop med henne. På väg till spanskan nu, messar igen efter lektionen. //J
Och så var min plan i värket. Min gamla vän hade nu börjat fas ett av sin del av min plan och jag kunde då börja inleda fas två. Men det fanns ett litet problem. Jag behövde Jasmines kompis Naomis nummer.
Jag sms:ade tillbaka till J.
Bra. Skulle du kunna be henne om Naomis nummer också? Jag behöver det för att fortsätta. //E
Jag tittade upp och såg genom fönstret in till skolan hur Naomi klev upp från sin platts vid glas dörren och gick ut i korridoren och bytte böcker. Tid för svenska. Men den här gången ska det vara en annorlunda svenska lektion. De ska få lite allmänbildning om brott och förfölning.
Jag satte på mig den blonda peruken och tog upp min portfölj och gick in i Naomis korrior. Hela klassen satt redan på sina platser i klassrummet. Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i klassrummet och satte ned portföljen med en smäll på lärar bänken. Klassen tittade upp på mig och jag började.
- Som ni alla säkert vet är er svenskalärare sjuk idag, och jag är er vikarie. Idag ska vi studera förföljning innom brottens bana, och jag har varit en hel del med om det. Jag tittade på Naomi, hon höll på med sin mobil. Jag måste be att få er mobil, unga damen. Jag vill inte ha något pillade med dom på mina lektioner.
Hon gav mig mobilen utan protester trotts fnissnadet där bak. Jag stoppade mobilen i fickan och började prata om hur man vet när man blir förföljd. Ungarna var för dumma för att fatta att detta faktiskt hände i detta nu.

Naomi

Jag sitter på min näst sista lektion när Jasmin går förbi på väg till spanskasalen. Men en sak va annorlunda, hon gik med en tjej med svart hår och lila slingor. Vad jag vet har hon aldrig pratat med någon annan än mig i skolan. Jag smyger upp mobilen och smsar henne.
'Vem är dinnya vän?:P<3
Kram N'

Jasmin

När lunchen är slut börjar jag gå till mitt skåp när en tjej med svart hår och lila slingor springer in i mig.
- Förlåt mig, säger hon, Jag är så klumpig ibland.
- Det är lungt, svarar jag medans jag ler.
- Jag heter Juana, presenterar hon sig.
- Hej, jag är Jasmin. Svarar jag.
- Kul att träffas. Jag är ny här, vart ligger spanska salen? Frågar hon.
- Jag har också spanska nu, ska vi gå tillsammans så kan jag visa vägen? frågar jag.
- Gärna, svarar hon.
När vi står utanför spanska klassrummet tar hon upp mobilen.
- Messar du? Frågar jag och tar upp mobilen.
- M, svarar hon frånvarande.
- Kan jag få ditt nummer? frågar jag.
- Vissta, svarar hon med ett leende på läpparna.

Naomi

Skoldagen va väldigt seg, jag gick på mina lektioner som alla va tråkiga med nästan bara genomgångar, men jag slysnade knappt jag tänkte bara på det Jasmin sagt. Tänk om hon hade rätt, tänk om han skulle gå på mig....
Jag skakade snabbt bort tanken och försökte kontrolera mig på mattetalen i boken.
På lunchrasten skyndade jag mig till Jasmins klassrum för att vi skulle äta tillsammans. För att min dag skulle bli ännu sämre så serverade dom ärtsoppa, blä...
- Tror du att han kollar på oss nu? frågade jag henne tyst och tittade mig omkring.
- Det kan man aldrig veta, han kan nog va var som hälst, svarade hon och jag hörde oron i rösten. Efter rasten gick jag tillbaka till klassrummet och väntade på att dom sista tråkiga lektionerna skulle börja.

Jasmin

Morgonen dagen därpå vaknar jag av att pappa sätter på kaffe maskinen. Jag går upp och skyndar mig till bussen.
När jag stiger på bussen hör jag Naomi ropa.
- Jasmin! Kom och sätt dig här. Alla stirrar först på Naomi och sen på mig, såååå pinsamt.
- Hej, mummlar jag när jag sitter bredvid henne.
- Vad nu då? Frågar hon.
- Ett nytt sms, svarar jag och räcker fram mobilen. Hon läser snabbt och tittar sedan på mig.
- Undrar vad han tänker göra nu då, säger hon.
- Ja, jag vet inte. Tänk om något händer dig eftersom att du är min vän eller pappa! Vad ska jag göra om han dödar någon av er.
- Ta det lungt, tröstar hon och jag tittar i hennes ögon. Allt kommer att bli bra och han kommer inte komma i närheten av varken mig eller din pappa, säger hon men i hennes ögon ser jag rädsla. Vi sitter och små snackar med varandra om skolan så att vi båda kan komma på bättre tankar men ingen av oss kan släppa det som har hänt.
- Jag är glad att iallafall du tror på mig, säger jag innnan vi båda går av bussen.

Evan

Är du galen? Tror du inte att jag vet när du rör ett finger? Och ännu mindre när du går till polisen med både bevis och en present jag har gett dig. Hjärtat satt på din förra älskare och det var ett bevis på hur långt jag kan gå om någon närmar sig dig utan min tillåtelse. Om du gör något sådant igen, så lovar jag att jag kan komma på värre saker. //E
Meddelandet hade jag skickat för tio minuter sen. Jag väntade tills jag såg att hon hade gått in till sitt rum, för att vara säker på att polisen inte skulle kolla numret. För att vara på den säkra sidan om hon gör något galet igen måste jag komma på något som skulle göra henne lyda att om jag gjorde det... Hmm... Mina tankar styrdes till Jasmines samtal vid bussålls plattsen tidigare ikväll...
jag vet! Det kommer bli värdens bästa plan!
Men för att det ska funka beöver jag ringa en person.
Tid att kontakta en gammal vänn

Jasmin

När jag kommer hem på kvällen sätter jag på tv:n. Det är nyheter och gissa vad som står på nyheterna.
- Idag hittades en 15 årig kille vid namn Joakim död under ett bärg med choklad kakor. Det var två av hans kompisar som fan liket liggandes i skogen och man har fortfarande inte hittat gärningsmannen. Man har också konstaterat att liket saknar hjärta. Och nu sporten....
Shit! Tänker jag för mig själv.
- Jasmin, ropar pappa från hallen.
- Gissa vem som just var med på nyheterna, pappa. Ropar jag tillbaka.
- Så du vet? Frågar han. Jag svarar inte utan går ut i hallen och kramar om honom.
- Du har fått post. Säger han efter ett tag, och räcker mig packetet.
- Jag måste tillbaka till Jockes pappa. Han måste ha lite stöd efter allt som har hänt. Jag nickar och går till mitt rum.
Det är ett ganske så litet packet och det står inte vem det är ifrån så jag går till mitt rum. Men när jag öppnar det får jag en chock. I packetet ligger det ett kramdjur, en kanin utan öga och det ena benet ser ut som om det ska lossna. Det kommer blod från kaninens mage och jag ser ett hål. När jag gör hålet större rammlar ett hjärta ut! Ett riktigt hjärta från en människa! Jag slår pappas nummer men han svarar inte så jag sätter mig på cyckeln och cycklar till polisen med kaninen på packethållaren. När jag kommer in på stationen är det stängt men jag hör att det är några som är där innne. Jag börjar att banka på dörren ända tills kvinnan jag pratade med förr öppnade.
- Ni trodde inte på mig förut, va? Ni trodde inte på att det är någon som följer efter mig?
- Nej, men. Försöker hon.
- Jag har bevis släpp in mig så ska ni få se. skriker jag.
- Ta det lite lungt. Vi har stängt nu. Du kan komma tillbaka i morgon. Försöker hon men jag är omöjlig att stoppa.
- Nej! Skriker jag. Det är viktigt.
- Jag är säker på att det kan vänta i morgon.
- Jag har Joakims hjärta och jag är säker på att jag inte ens kan komma hem utan att den dära Evan kommer och hoppar på mig. Jag börjar gråta. Förstår du inte att jag är rädd? Jag vill inte dö! Skriker jag emellan snyft attakerna.
- Kom in då, suckar kvinnan. Vi sätter oss i entrén och jag tar fram kartongen med kaninen i. När hon får se vad som ligger i kaninens mage går hon och hämtar några andra vuxna och en filt till mig. Dom ber mig att ringa min pappa så att han kan komma till stationen.
Efter en halvtimme är äntligen pappa här och han och kvinnan går in i samma rum som jag var i på förhöret och när dom kommmer tillbaka säger pappa.
- Vad har du nu ställt till med Jasmin? Och sen åker vi hem utan att säga något till varandra men när vi kommer innanför dörren säger han.
- Dom berättade allt. Hur fick du kontack med mördaren?
- Han sms:ade mig och jag vet fortfarande inte hur han fick tag i mitt nummer. svarar jag. Jag gråter, igen.
- Dom tror att du vet mer om mordet än vad du har sagt.

Naomi

När jag kom till busshållplatsen stog redan Jasmin där och väntade på mig.
- Hej vad va det som hände?
- Jag blir förföljd av någon mysko snubbe som heter Evan.
- Oj, hur mår du?
- Ganska bra!
- Voff, voff!
- Jag måste gå innan Pompo typ blir galen.
- Ok, vi ses i skolan imorgon.
- Aa, ses. Sa jag och gick hem igen.

Evan

Jag såg när Jasmine Klev utanför dörren. Vart skulle hon nu? Jag gick sakta på det höga beget brevid vägen. Det var mörkt, och hon skulle inte kunna se mig om hon tittade upp. Bara därför tittade hon upp. Jag tittade på henne och log, men hon gav inget respons på att hon skulle ha sett mig. Men när hon kollade bort från berget började hon springa, och då började jag också springa. När beget tog slut slutade Jasmin springa. I stället kom det skog som jag sprang in i och jömde mig i. Jag följde henne ända till busshålls plattsen, där hon mötte en vän med hund.

Jasmin

"Jaha, nu ska man gå till busshållplatsen också :)" skriver jag i ett sms till Naomi. Jag får ett svar med en gång.
"Kom bara :D" Skriver hon.
Jag går ut i hallen och sätter på mig ytterkläderna. Undra vad Naomi vill säga till mig.
När jag kommer ut slår kylan imot mig och jag drar jackan tätare omkring mig.

Naomi

Efter att ha pratat med Jasmin va jag helt skakis. Tänk om det är en peddofil som är efter henne. Jag tar upp mobilen och skriver ett kort sms, Jag kan sova över hos dig imorgon, jag menar om du inte vill vara ensam...
- Om du ska till skolan imorgon så får du ta ut Pompo!
- Men mamma!
- Han är din hund.
- Jaja.
Jag sätter på honom koplet och går ut. När jag väl är ute och går kommer jag på en super ide.
Jag tar upp mobilen och skriver ett nytt sms till Jasmin, Kan du möta mig vid busshållplatsen? Vill prata med dig och se hur du mår. Kram Naomi <3.

Jasmin

Efter en halvtimme var förhöret slut och jag fick en chans att ringa Naomi.
- Hej, jag är ledsen att jag inte kunde prata förut. Jag var på ett förhör, ett polis förhör. Säger jag när hon svarar.
- Va?! Vad har du hittat på nu då Jasmin? Frågar Naomi.
- Ta det lungt, jag har inte gjort något. Säger jag innan jag berättar allt från den dagen då jag fick första sms:et från Evan.
- Usch vad läskigt. säger hon när jag är klar.
- Jag vet, men när jag sa att jag visste var Jocke var så sa dom att dom redan hittat honom. Det var några av hans fotbollskompisar som hade gått och sålt kakor, dom toge en genväg genom skogen och hittade en hög med choklad kakor i skogen och börjat gräva men när dom såg att Jocke som var begraven under kakorna ringde dom polisen.
- Usch vad hämskt. Säger Naomi. Men den där killen som följer efter dig, vet dom vem han är?
- Nee, dom sa att dom skulle kolla upp nummret men det värkade som att dom inte riktigt trodde på mig.
- Jag tror på dig. säger Naomi innan vi säger godnatt.
När jag ligger i sängen och vänder på mig utan att kunna somna hör jag mobilen plinga och jag tar upp den. Ett sms från Evan.
"Jag vet vad du gjorde idag och det kommer du att få sota för."

Naomi

Jag satt hemma i soffan med Pompo när mobilen darrar till, det är ett sms från Jasmin. Jag läser det högt för mig själv, RING MIG NÄR DU KAN. DET ÄR LIVSVIKTIGT!
Jag springer in på rummet och låser dörren och slår Jasmins nummer. Pip....... pip....... pip....... pip....... pip....... låter det men just när jag ska lägga på svarar hon...
- Jag kan inte prata just nu.
- Men du sa att jag skulle ringa dig.
- Jag ringer dig snart.
Pip, pip, pip, pip, pip, pip.
- Jaha, tänkte jag för mig själv, vad är det som händer?
Jag sätter mig vid skrivbordet och kollar tomt ut i luften. Tänk om något hänt henne? Jag måste prata med henne imorgon i skolan, jag bara måste, hon sa ju att det va livsviktigt.

Jasmin

När jag kom hem från det förfärliga mötet med killen som tydligen hette Evan var jag helt skärrad. Han ville mig inget illa, han tyckte bara om mig, även fast han visade det på ett väldigt konstigt sätt. Han ville inte döda mig, utan dom andra som jag kände. Jag var lättad men jag mådde ändå däligt efter att ha sett vad han hade gjort med Jocke. Jag måste ringa polisen! Eller kommer dom inte att tro mig. Jag tar fram mobilen och slår Naomis nummer. Men eftersom att hon inte svarar så skickar jag henne ett sms där det står. "Ring mig när du kan! Det är livsviktigt!!!!"
Jag går in till badrummet för att tvätta bort Jockes blod och när jag har fått bort allt går jag och sätter på tv:n. Efter att jag har bläddrat runt ett tag utan att ha hittat något går jag in på mitt rum för att läsa en bok.
Efter ett tag plingar mobilen till och jag har fått ett sms från pappa.
"Jag kommer hem väldigt sent ikväll för att jag ska hjälpa till och leta efter Jocke."
Jag svarar inte på sms:et utan försöker att ringa pappa för att berätta för honom vart Jocke finns och att jag blir förföljd men han svarar inte.
Och just när jag känner mig som mäst övergiven får jag ett sms från Evan.
"Ta det lungt, jag kommer att skydda dig i alla väder och vind."
Jag ryser till och skickar ett svar.
"Lämna mig ifred!"
Men precis när jag har skickat det blir jag orolig. Tänk om han kommer och hämsöker mig eller något? Jag kastar mig på telefonen och slår nummret till polis stationen.
- Polisen, svarar en mörk röst.
- Hej, säger jag osäkert. Visst har det kommit in en anmälning om en försvunnen kille som heter Joakim? Frågar jag, fortfarande osäker.
- Jaaa... Svarar mannen i luren.
- Jag har lite information. Skulle jag kunna komma till stationen nu? Frågar jag, jag skulle nämligen göra allt för att slippa det läskiga, ensamma huset.
- Javisst skulle du kunna göra det. Du kan komma när du vill. Svarar han.
- Bra, då kommer jag med en gång. Säger jag innan jag lägger på luren. Jag ringer också en taxi som kan ta mig till stationen för jag vill inte gå ensam i mörkret.

Väl på polis stationen frågar jag efter killen som jag pratade med i telefon.
- Jag är ledsen, han sitter på en annan våning. Säger kvinnan jag frågar. Jag är rädd att du måste dras med mig, ler hon. Jag ler tillbaka innan jag säger.
- Jag vet vart den försvunna pojken är.
- Jasså, svarar kvinnan. Jag tror att vi måste sätta oss i ett annat rum där det inte är så stökigt, säger hon och jag tittar mig omkring, det är ingen inne på polis stationen utom jag.
Vi går iväg till ett litet vitt rum där jag får sätta mig på en stol mitt i rummet.
- Vi kommer att spela in samtalet för att vi ska kunna lyssna på det igen. Säger hon.
Jag gör ett försök att le innan hon ställer första frågan.
- Hur känner du Joakim?

Evan

Jag såg hur hon rös innan hon snabbt vände sig om.
- Trevligt att träffas, Jasmine. Äntligen på nära håll. Eller, att du vet att jag ser dig.
- Säg nu vad du vill, så jag kan gå hem.
- Jag vill att vi ska prata. I enrum.
- Vi hittar säkert något ställe inomhus så vi kan prata. Jag vill inte vara ute, det är kallt. Sa hon och slog armarna runt sig.
- Det är någonting jag vill visa dig också. Det finns på baksidan. Kom med mig.
Jag började gå utan att vänta på henne. - Jag är säker på att du har några frågor också, som du ska få besvarade.
Jag fortsatte gå mot baksidan av rackethallen. När jag kom till baksidan tog det någon minut innan jag såg att hon kom efter mig. Hon ställde sig lutad mot ett träd.
Jag betraktade hennes mörka ansikte. Det var för mörkt för att se hennes ögon, de smällte bara ihop med natten. Efter en stund insåg hon att vi inte kom någon vart med det här.
- Hur länge har du vetat om mig? Frågade hon.
När jag inte svarade fortsatte hon med nästa fråga.
- Varför mig? Varför kunde du inte bara valt någon annan tjej att skrämma?
- Skrämma? Skrämmer jag dig? Svarade jag medans att jag satte mig på en stor sten.
- Det är klart. Skickar läskiga sms och förföljer mig. Det tror jag inte räknas som något bra.
Jag satt tyst på min sten.
- Vad var det du ville?
Jag log och gick fram och tig hennes hand. - Kom. Jag vill visa dig en sak.
Vi strävade en bit in i skogen tills jag stannade framför en hög med granris.
- Vad ska det här betyda?
Jag klättrde upp i ett träd på tredje grenen innan jag svarade. - Titta under riset.
Hon vände sig mot högen av ris och lyfte bort grenarna. Under det fann hon en kärra med kakor.
Hon lyfte upp en kaka och vände sig närvöst om mot mig igen. - K-k-kakor?
Jag började nynna på `Under ytan´. Jag betionade särskilt under ytan. Till slut förstod hon och vände sig om. Hon öste bort någa lager kakor och tog upp en påse. Påsen var blodig.
- Jocke? Hon vände sig om mot mig igen. Vad har du gjort med honom?
Jag log och kastade en släng-kyss till henne.
- VAD HAR DU GJORT, DITT SVIN?
- Ta det lugt. Jag gjorde det som behövdes för att skydda dig!
-Skydda mig? SKYDDA MIG??! Hon slängde den blodiga påsen mot mig. Jag kände ju för fan inte killen!
Jag hoppade ned från trädet och gick mot henne i raska steg.
- Nu lyssnar du på mig! Jag vet att han gillade dig, och det kan inte vara någon annan än jag! Hör du mig? Jag tryckte henne mot kärran och hon blev ned-smetad i Jockes blod.
- F-förlåt... J-j-jag menade inte... Förlåt... Tårarna strömmade ned för hennes kinder.
Jag släppte henne och hon ramlade ned på knä i den våta mossan.
- Gå. Nu! Jag hör av mig.
Hon tittade trött upp på mig.
- NU!
Hon flög upp på fötter och sprang till framsidan av rackethallen. Sen plockade jag upp kakorna och satte dom i kärran och täckte över med granris igen. Men innan det hällde jag ut en påse med kakor och lade istället in hjärtat på pojken som visst hette Jocke. Jag stoppade in hjärtat i min stora jack-ficka och gick lungt och sansat där ifrån.

Jasmin

Morgonen därpå vaknar jag av en mardröm. I drömmen blir jag jagad av en läskig kille utan ansikte. Jag går upp och tittar på mobilen. Ett SMS från Naomi. Jag svarar att hon ska krya på sig och att jag ska ringa henne efter skolan.
Skoldagen går snabbt och i slutet av dagen har jag bestämt mig för att gå till rackethallen endå. Den som vill träffa mig är kanske inte så läskig. Jag tar upp mobilen och skickar ett SMS till det okända nummret. I SMS:et skriver jag: Jag kommer idag på ett villkor, att du säger vad du heter.
Jag får svar på SMS: et med en gång: Ja! Jag heter Evan. Jag ser fram emot att träffa dig idag.
När jag går till rackethallen är det nästan kolsvart utomhus och när jag ska gå in i entren hör jag att det prasslar i buskarna och jag ryser till.

Evan

Det var kallt ute nu. Jag hade suttit på ett berg utanför Jasmines hus i en timme nu. Härifrån hade jag fri insyn till Jasmines rum, köket och vardagsrumet. Hon, hennes pappa, och någon annan snubbe stod nu i vardagsrummet och diskuterade något som värkde viktigt. Jasmine var mest där för att servera smörgåsar. De satt alla i den bruna soffan nu. Vad är poängen med att förfölja någon om ingenting händer? Men vänta, nu hände någonting. Jasmine rusar in på sitt rum. Väl där stänger hon dörren med en smäll, och ställer sid vid fönstret. Något vått blöter henens kinder. Hon gråter. Stor gråter. Jag skickar ett sms till henne.
Vad har hänt? Varför gråter du?
Efter någon minut tar hon upp mobilen och tittar på mitt sms. Sen ställer hon sig upp och går mot fönstret. Hon torkar sina kinder och spanar ut i natten. Men hon kan inte se mig, det är för mörkt nu. Efter en liten stund drar hon för gardinerna och jag kan inte se något mer.

Jasmin

- Jasmin, ropar killen bakom mig och det är det som får mig att vakna. Jag vänder mig om springer hem så snabbt jag kan.
- Köpte du pizza? Ropar pappa från sovrummet. Jag svarar inte utan springer in i mitt rum och låser dörren.
- Jasmin? Säger pappa och jag hör hur han går mot mitt rum men så ringer det på dörren och han går för att öppna.
- Nej pappa! Öppna inte ropar jag medan jag förtvivlat försöker få upp dörren till mitt rum.
- Nemen hejsan Peter. Hör jag pappa säga. Jag har äntligen fått upp dörren och nu springer jag till ytterdörren.
- Hej Jasmin! Det är Peter, Jockes pappa. Jag såg dig men du började bara springa.
- Ja... jag glömde pengarna till pizzan så jag sprang hem igen. Ljuger jag.
- Har Jocke varit här? Han har inte kommit hem än och han svarar inte på mobilen.
- Jasmin säger att han inte varit här och jag kan inte komma på något ställa som han annars kan vara på. Tänk om något har hänt honom? Säger pappa.
- Jag tror inte det, han är alltid så försiktig. Men jag ska fortsätta att leta. Om han inte kommer hem till i kväll så anmäler jag till polisen. Säger han.
- Okej, hör av dig om du hittat honom. Svarar pappa.
Jag ler mot pappa innan jag går till köket. Jag tittar i kylskåpet om det finns något lätt att laga till middag och hittar gamla köttbullar som jag slänger.
- Det blir väll varma mackor idag. Ler pappa.
- Ja, mummlar jag. Jag har skuldkännslor och mår jätte dåligt. Tänk om något har hänt med Jocke.

Naomi

När jag sätter på moblien igen efter maten har jag ännu ett missat samtal.
- Åå...
Jag skriver ett medelande till Jasmin och hoppas att få ett svar snart.
Medelandet:
Heej:)
Förlåt för att jag inte svarat när du ringt men jag har haft hög feber. Jag kommer inte imorgon men nog på fredag:)
Vad va det du ville? Du vet att jag finns här och kan lyssna:P
Kram Naomi
avslutade jag medelandet.
- Jag lägger mig och läser läxorna! ropar jag till mamma.
- Okej, men inte för länge om du vill bli frisk måste du sova.
- Ja, jag vet. Jag tar fram läxorna slänger mig på sängen med mobilen i högsta hugg och väntar på att Jasmin ska svara.

Jasmin

När jag kom ut ur duschen hörde jag min mobil ringa och jag sprang till mitt rum så snabbt jag kunde men jag han ändå inte svara.
- Fan! mummlar jag för mig själv. Det var Naomi och jag han inte svara! jag ringer igen men ingen svarar. Undrar var hon håller hus? Jag sätter snabbt på mig kläder men när jag ska gå ut i köket hör jag ytterdörren öppnas.
- Stumpan jag är hemma nu. Hör jag pappa ropa från hallen. Och jag springer fram och ger honom en stor kram.
- Oj då. Tänk om man skulle få ett sånt hära välkomnande varje dag, skrattar han och kramar tillbaka. Är inte Jocke här, frågar han. Han skulle komma förbi och sälja kakor. Jockes pappa jobbar tillsammans med min pappa och dom är jättebra kompisar men jag har bara träffat Jocke en gång tidigare.
- Så, kom han förbi idag? Frågar han och det var då jag kom ihåg, brunt hår och blåa ögon, det var Jocke som kom förbi förut.
- Nå?
- Jag har inte varit hemma idag för jag... var i... centrum. Ljuger jag.
- Jaha, har du lagat mat då? frågar han.
- Juste... vill du ha pizza? Ler jag.
- Okej, är det okej att du går och köper pizza själv, jag måste duscha.
- Oki doki, säger jag innan jag går.
Det är kålsvart utomhus och kallt är det också. Jag drar jackan tätare runt mig när jag hör steg bakom mig. Jag vänder mig om och ser någon som snabbt går imot mig.

Naomi

När jag satte på mobilen hade jag typ hundra missade samtal från Jasmin. Jag hade varit sjuk och inte orkat ha på mobilen.
Jag bestämde mig för att ringa hennne men nu va det hon som inte svarade. Eftersom jag fortfarande har feber skulle jag inte gå till skolan nästa dag heller.
- Maten är färdig! hörde jad från köket.
- Kommer!

Evan

Jag gick till en skatebord parken vid mat affären en halv timme efter att jag planerat klart. Det skulle bli perfekt!
Jag satte mig på den högsta rampen och tittade ned mot affären brevid.
Ingen där. Jag vände bort huvudet och tog upp min täljar kniv jag hade med mig och började tälja på en träbit. Efter en stund lade jag ned kniven igen och tittade mot affären igen.
Där stog hon. Hon höll på att låsa sin röda cykel och vinden blåste i hennes långa hår. Hon vände sig om och gick mot dörrarna. Jag tog upp mobilen och skickade ännu ett sms.
Jag ser dig
Jag skulle ha skrivit `Jag ser dig med ditt långa fina hår´, men något tokikt hände och sms:et sändes innan jag hann skriva klart. Aja. Jag stoppade ned mobilen i fickan igen. Nästa sekund rusar hon ut ur affären och hoppar på sin cykel och cyklar iväg i värdens fart. Vad tog det åt henne?
Jag hoppade ned från rampen och började gå mot hennes hus för att fråga vad som var fel. När jag var ungefär tjugo meter från hennes hus kom dit en annan kille med mörkt hår och en kärra kakor. Kanske sålde han för att få pengar till klasskasssan? Men när han gick dit vågade jag inte gå in dit. Ingen skulle få se mig vid henne. Så istället för att gå dit passerade jag huset och började gå upp för backen.
Jag vände mig om för att se på pojken. Han kunde inte vara mer än femton år. Men så började misstankarna växa inom mig. Kan hon ha en pojkvän? För han hade ställt undan vagnen vid upp farten. Hon fick inte ha någon annan än mig. Bara mig.
Jag tog upp kniven ur min ficka. Jag gömde den i handen och började långsamt gå tillbaka. När jag var bakom pojken knackade jag på hanns axel. Han hoppade till och vände sig om.
- Åh! Du skrämde mig. Hej jag heter Jocke. Han sträckte fram handen. Jag tog hans hand i min och skakade om den.
- Hej, Jocke. Jag heter Evan. Känner du någon här? Jag tittade djutp in i hans blåa ögon för att se om han ljög.
- Ja, faktiskt. Jag känner Jasmins...
Längre hann han inte innan jag tryckte kniven in i hans hals. Jag tog den ut och in, och ut och in. Det som var bra var att han inte hade hunnit skrika. Jag kände hur hans livlösa kropp blev tyngre och tyngre tills han föll till marken. Vad skull jag göra nu? Jag behöver röja undan kroppen. Jag bar kroppen till kärran och begravde den under alla påsar med kakor. Jag tog med mig kärran till skogen bakom rackethallen. Där, bakom ett stort träd gömde jag kärran med en massa gran ris på. Efter det sprang jag hem och tvättade bort bevisen från kniven och stoppade tillbaka kniven i min garderob, länst bak.
Sen lade jag mig på sängen och tänkte på rubrikerna i `Mitt i Tyresö´ skulle se ut om jag blev upptäckt. `Sjuttonåring dödar för tjej.´ `Störd sjuttonåring dödar.´ och lite sånt. Men jag bryr mig inte riktigt om vad andra tycker. Bara Jasmin inte tycker att det jahg gjorde var dumt och dåligt. Jag kände att jag behövde förklara för henne.
Det var nödvändigt. Tro mig. Jag älskar dig. Tro mig. Älskar.
Jag skrev en lapp som jag tänkte ge henne i skolan i morgon. Jag tryckte lappen mot mitt bröst medans jag somnade.
Jag drömde.
Jag drömde om den döde pojken.

Jasmin

Jag har ringt Naomi säkert hundra gånger nu men hon svarar inte. Fast det är kanske bra för jag kanske bara inbillar mig att det är någon läskig snubbe som följer efter mig. Eller? Det plingar till i mobilen. Ett sms från den läskiga snubben: Jag är ledsen om jag skrämde dig idag. Men det är viktigt. Mycket viktigt. Jag måste träffa dig i morgon vid fyra vid rackethallen. Som sagt, viktigt.
Fan vad ska jag göra? Jag vågar inte gå dit det är en sak som är säkert. Varför svarar inte Naomi när man behöver henne? Jag sätter mig på cykeln och cyklar till mat affären. Lite godis kanske muntrar upp mig. När jag har kommit in i butiken får jag ett sms till:
Jag ser dig.
Ännu et sms från den läskiga snubben. Jag springer till cykeln och cyklar så snabbt jag kan hem och när jag är hemma låser jag alla låsen på dörren, stänger alla fönstrena och drar för gardinerna. Jag sätter mig på min säng och jag känner hur jag svettas, jag nästan badar i svett så jag bestämmer mig för att ta en dusch men precis när jag ska gå in i duschen ringer dörr klockan. Jag går fram till dörren men innan jag öppnar tittar jag i titthålet och det jag ser är en kille i 15 års åldern med mörkt kort hår och blåa ögon. Eftersom att jag inte vet vem det är så öppnar jag inte utan jag går istället till duschen. Jag orkar inte prata med någon. Det har hänt för mycket idag.

Evan

Jag stog utanför skolan nu. Jag bar min mörk gråa kofta med huva över mitt huvud. Jag hoppades att hon hade sätt lapparna vid det här lagret. Vilket hon måste ha gjort. Det var över en timme sen som jag smög in dit och satte upp dom. Nu måste hon veta att jag existerar. Och hon borde sluta snart, klockan är över tre. Slutar inte hon vid tre på onsdagar? Jo, för här kommer hon. Men hon hade inte märkt mig. Hon hade näsan i sin telefon. Kannske höll hon på att slå mitt nummer i denna stund?
Jag kände att jag inte var redo att träffa henne i person ännu. Jag vände mig om på busshållsplatsen och gick mot min moped. Jag började springa, tänk om hon ringde nu? Jag tog min moped och styrde hem.
Inne på mitt rum tog jag upp mobilen. Ett meddelande... från Jasmine! Jag hoppade upp och ned på sängen av glädje. Jag tryckte på ´öppna meddelande`
Vem är du och vad vill du mig?
Det var ju ett glatt sms. Jag måste komma på ett bättre sätt att få hennes uppmärksamhet, på ett bra sätt. Kanske ge henne en present? Jo, så får det bli. Men vad?
Jag svarade lite snabbt på sms:et. Det fick bli:
Jag är ledsen om jag skrämde dig idag. Men det är viktigt. Mycket viktigt. Jag måste träffa dig i morgon vid fyra vid rackethallen. Som sagt, viktigt.
Sen satte jag mobilen på bordet brevid sängen och började lista ut min plan för morgon dagen.

Jasmin

Det var skit läskigt för när jag kom ut ur klassrummet så satt det rosa lappar överallt i korridoren där det stod: Jasmin Andersson, ring mig på det här nummret så snabbt du kan! Det är viktigt.
Varför skulle någon vilja kontakta mig? Och denna någon värkar vara väldigt desperat. Jag stog länge och funderade på om jag skulle ringa eller inte och så hörde jag att det ringde in till lektion igen. Jag skrev snabbt upp nummret i mobilen innan jag sprang vidare.

Evan, andra inlägget

Jag satt med min mobil i handen. Jag visste inte vad jag skulle hitta på nu, eftersom att jag inte går på gymnasium efter att jag blev utslängd från det förra.
Jag hade fått en tjejs nummer av en kompis för en tid sen. Hans familj är kompisar med hennes pappa, och han tycker att hon är snygg. Han tyckte att det var på tiden för mig att jag började ragga någon. Visserligen är hon två år yngre, men ändå.
Så nu vet jag inte om jag ska messa henne eller inte.
Jag bestämde mig för att jag skulle göra det.
Jag letade upp hennes nummer och klickade på `sänd meddelande´.
Hej, skrev jag. Jag visste inte vad annars jag skulle skriva. Sen väntade jag på att hon skulle svara. Efter tjugo minuter insåg jag att hon inte skulle svara. Men jag behövde höra hennes röst, jag behövde se henne, jag behövde få henne att veta att jag existerade.
Därför, stoppade jag ned mobilen i fickan, tog min moped, och satte kurs mot hennes skola.

Jasmin, första inlägget

- Jasmin, du måste skynda dig om du ska hinna med bussen till skolan. Ropar pappa från sovrummet.
- Jag vet. Ropar jag tillbaka. Jag kastar i mig frukosten och springer till bussen. Jag hann precis. Jag tittar mig omkring efter Naomi men jag ser henne inte någon stans på bussen. Hon har kanske tagit en tidigare buss.
Jag tar upp mobilen, öppnar sms och börjar skriva något som jag skulle ha skrivit om jag var populär, om jag hade haft många kompisar och om jag hade varit snygg.
Jag går i sjuan och jag har precis fyllt 13 år. Jag är inte populär, inte sngg och jag har bara en kompis, Naomi. Min mamma bor i Norrköping med Philip och jag bor i tyresö med min pappa. Min pappa är buss chafför och min mamma är advokat. Dom skilde sig när jag var 10 och jag åker bara och hälsar på min mamma på loven.
- Nästa, kumla. Hör jag från busshögtalarna. Jag blockar ihop mina saker och går av. När jag styr mina steg mot skolan hör jag min mobil plinga till, ett sms. Jag tar upp mobilen och öppnar sms:et. "Hej" det är från ett dålt nummer.
-Hmm... Mummlar jag för mig själv medans jag går vidare. Personen som skickade det till mig måste ha skickat fel. Jag öppnar dörren till skolan och går in. Jag ler för mig själv medans jag går till mitt skåp. Jag älskar att vara i skolan och att lära mig saker. Jag hör hur skolklockan ringer och jag springer till först lektion.

Börja...

Hej! Jag är ledasen att du har fått vänta så länge på att vi ska börja skriva men jag kan meddela att Yanna, Sandra och Matilda ska mötas i moron för att jag ska visa hur dom ska skriva. Efter det kommer historien börja men vi vet inte hur.

Mer om rollerna!

Hej! Alla roller är tagna så vi har bestämt oss för att beskriva rollerna lite kort.

Huvudpersonen heter Jasmin och hon är 13 år. Hon älskar skolan och att lära sig nya saker. Hennes mamma och pappa är skilda och hon bor hemma hos sin pappa i tyresö medans hennes mamma bor i Norrköping.

Stalkern: Hemlig stämplat!

Huvudpersonens vän: heter Naomi och är 14 år. Det hon gillar mest är musik. Hennes favorit musik är Tecno. Hon bor med sin mamma, pappa, lillasyster Sofia och sin hund Pompo i en lägenhet i tyresö centrum.

Här kommer rollerna!

Huvudpersonen: Sandra XD
Huvudpersonens vän: Matilda -.-
Stalkern: Yanna ^w^

Välkommen!

Hej!
Jag heter Sandra och jag har bestämt mig för att starta upp en blogg. Men inte vilken blogg som helst. Det ska vara en berättelse. Ingen vet hur den ska börja och ingen vet hur den ska sluta, om den nånsin slutar...
I berättelsen finns det tre personer. Huvudpersonen, stalkern och huvudpersonens vän. Du får själv bestämma hur din roll ska vara, om den ska vara omtänksam, surpuppa eller klumpig.
Varje dag får man logga in och skriva något som fortsätter på berättelsen.
Jag tror att det kommer att bli jätte bra, men det är kanske bara för att mina kompisar ska få rollerna. Vi får se hur det går och snälla följ den hära berättelsen. Det kanske blir bra.