Jasmin

När jag kom hem från det förfärliga mötet med killen som tydligen hette Evan var jag helt skärrad. Han ville mig inget illa, han tyckte bara om mig, även fast han visade det på ett väldigt konstigt sätt. Han ville inte döda mig, utan dom andra som jag kände. Jag var lättad men jag mådde ändå däligt efter att ha sett vad han hade gjort med Jocke. Jag måste ringa polisen! Eller kommer dom inte att tro mig. Jag tar fram mobilen och slår Naomis nummer. Men eftersom att hon inte svarar så skickar jag henne ett sms där det står. "Ring mig när du kan! Det är livsviktigt!!!!"
Jag går in till badrummet för att tvätta bort Jockes blod och när jag har fått bort allt går jag och sätter på tv:n. Efter att jag har bläddrat runt ett tag utan att ha hittat något går jag in på mitt rum för att läsa en bok.
Efter ett tag plingar mobilen till och jag har fått ett sms från pappa.
"Jag kommer hem väldigt sent ikväll för att jag ska hjälpa till och leta efter Jocke."
Jag svarar inte på sms:et utan försöker att ringa pappa för att berätta för honom vart Jocke finns och att jag blir förföljd men han svarar inte.
Och just när jag känner mig som mäst övergiven får jag ett sms från Evan.
"Ta det lungt, jag kommer att skydda dig i alla väder och vind."
Jag ryser till och skickar ett svar.
"Lämna mig ifred!"
Men precis när jag har skickat det blir jag orolig. Tänk om han kommer och hämsöker mig eller något? Jag kastar mig på telefonen och slår nummret till polis stationen.
- Polisen, svarar en mörk röst.
- Hej, säger jag osäkert. Visst har det kommit in en anmälning om en försvunnen kille som heter Joakim? Frågar jag, fortfarande osäker.
- Jaaa... Svarar mannen i luren.
- Jag har lite information. Skulle jag kunna komma till stationen nu? Frågar jag, jag skulle nämligen göra allt för att slippa det läskiga, ensamma huset.
- Javisst skulle du kunna göra det. Du kan komma när du vill. Svarar han.
- Bra, då kommer jag med en gång. Säger jag innan jag lägger på luren. Jag ringer också en taxi som kan ta mig till stationen för jag vill inte gå ensam i mörkret.

Väl på polis stationen frågar jag efter killen som jag pratade med i telefon.
- Jag är ledsen, han sitter på en annan våning. Säger kvinnan jag frågar. Jag är rädd att du måste dras med mig, ler hon. Jag ler tillbaka innan jag säger.
- Jag vet vart den försvunna pojken är.
- Jasså, svarar kvinnan. Jag tror att vi måste sätta oss i ett annat rum där det inte är så stökigt, säger hon och jag tittar mig omkring, det är ingen inne på polis stationen utom jag.
Vi går iväg till ett litet vitt rum där jag får sätta mig på en stol mitt i rummet.
- Vi kommer att spela in samtalet för att vi ska kunna lyssna på det igen. Säger hon.
Jag gör ett försök att le innan hon ställer första frågan.
- Hur känner du Joakim?