Jasmin

Nu sitter jag i väntrummet hos veterinären och läser lappen som satt fast i Pompos halsband.
Jag läser texten en gång till och snart kan jag det utantill. Av någon anledning vänder jag på lappen och ser att det står en adress nedskriven.
- Jasmin Andersson. Säger en ung kvinna i läkar rock. Jag ställer mig upp och följer med kvinnan genom en vit korridor. Vi svänger av till höger och går sedan in i ett litet rum med en bår i. Jag ser Pompo ligga där på båren. Hans ben är gipsat och han ser ut att må ganska så bra. Jag ler och klappar honom bakom örat.
- Pompo mår bra bortsett från hans ben. Det såg mycketvärre ut än vad det var. Han har inga problem med att röra sig och han visar inte att han har ont någonstans så han kan följa med ägaren hem. Säger kvinnan i läkarrocken.
- Bra, jag har ringt till Jessika och hon säger att hon kommer och hämtar honom om någon minut. Kan han ligga kvar här tills hon kommer? Jag måste gå och fixa en sak, säger jag. Jag känner med handen på fickan där "brevet" ligger.
- Visst, ha det bra. Säger läkaren innan hon vänder sig om till mot en dator.
Jag vänder mig om och går, men så snabbt jag kommit ut börjar jag springa.
Man hinner tänka mycket när man ska springa från ena sidan av stan till andra sidan av stan. Och två av dom hundra frågorna som ploppade upp i mitt huvud var
Om Evan gjort såhär mot Pompo, vad kunde han då göra mot Naomi?
Hur långt var han villig att gå?
Och hur länge tänker jag kämpa emot?