Juana

Jag ångrar inte att jag berättade för Jasmin, även om jag inte berättade allt...
Bara jag hinner ut ur stan innan Evan kommer på mig så borde jag klara mig.
Jag går med snabba steg mot busshålplatsen.
Jag hade tänkt igenom de hära noga. Jag behövde byta buss tre gånger för att komma utanför staden och efter det ska jag ta ett tåg till åre. Jag har packat alla mina pengar, vilket inte var mycket så jag snodde några hundra från Evan, och mitt busskort.

Det ska bli skönt att rymma. När jag var mindre tänkte jag alltid på att rymma hemmifrån, bara för skojs skull. Men det blev aldrig något av det. Någon månad efter att jag fyllt tio stack min mamma och jag flyttade runt med min pappa eftersom att han spelade i ett band. Det var bara för ett år sen som jag lyckades slita mig loss. Jag flyttar runt lite mellan släcktingar men nu ska jag äntligen bort från det här rotthålet och bort från Evan. Måste bara hinna ut från stan...
Jag kommer fram till busshållplatsen och kollar på kl. Perfect. Bussen kommer om några minuter. Jag tittar till höger där det kommer en gammal tant. Och när jag vänder på huvudet igen ser jag bussen komma.

Jag sätter mig längst fram där jag kan se fram. Det ska bli en lång resa så det är bäst att jag vilar.
Jag tar upp min Ipod, sätter på lite musik och kollar ut genom fönstret.
Vi kommer fram till en t korsning och jag ser trafik lamporna skifta från grönt till rött men busscaffören stannar inte utan fortsätter. Jag tittar till höger och se en stor långtradare komma imot oss med en himla fart. Jag börjar skrika till busschaffören att stanna men han ser ut att ha sommnat. Jag vänder mig om och ser långtradar chaffören stirra på mig med uppspärrade ögon.
- Jag förtjänar inte att leva, viskar jag innan långtradaren kör lätt in i bussen och allt blir ljust.