Jasmin

Morgonen dagen därpå vaknar jag av att pappa sätter på kaffe maskinen. Jag går upp och skyndar mig till bussen.
När jag stiger på bussen hör jag Naomi ropa.
- Jasmin! Kom och sätt dig här. Alla stirrar först på Naomi och sen på mig, såååå pinsamt.
- Hej, mummlar jag när jag sitter bredvid henne.
- Vad nu då? Frågar hon.
- Ett nytt sms, svarar jag och räcker fram mobilen. Hon läser snabbt och tittar sedan på mig.
- Undrar vad han tänker göra nu då, säger hon.
- Ja, jag vet inte. Tänk om något händer dig eftersom att du är min vän eller pappa! Vad ska jag göra om han dödar någon av er.
- Ta det lungt, tröstar hon och jag tittar i hennes ögon. Allt kommer att bli bra och han kommer inte komma i närheten av varken mig eller din pappa, säger hon men i hennes ögon ser jag rädsla. Vi sitter och små snackar med varandra om skolan så att vi båda kan komma på bättre tankar men ingen av oss kan släppa det som har hänt.
- Jag är glad att iallafall du tror på mig, säger jag innnan vi båda går av bussen.