Juana

- Du måste röja undan honom så att han inte ska säga till polisen. Om man hittar bevis föra att det är jag så ska du få för det!
- Men va ska jag göra? Ska jag bara gå in och döda honom?
- Ja, sa han och hade ett hån leende som tryckte ner mig i soffan.
- Men hur ska jag göra det?
- Om jag skar av fötterna och armarna så han går säkert på morfin! Ta morfin och spruta in i honom!
- Men hur ska jag kunna få tag på morfin?
- det finns morfin på sjukhuset så det är bara att ta annars så har jag en kontakt som kan få tag i morfin!
- Men hur tar Jasmin det här? Jag hörde när ni pratade och ni skrek. Men vad sa hon?
- Nej, hon var bara arg och rädd, men det går över tro mig.
- Jag vill inte.
- Vad då vill inte? Du är skyldig med det här och om du inte gör det så ska jag säga sanningen och då får du för det!
- Jag kan ta den risken, sa jag surt och kände hur magen knöt sig.
- Inte om jag dödar dig också!
- Du sa att du inte skulle skada mig.
- Jag kanske ljög, hans mun som varit öppen var raseri var nu ett så djävulskt leende att jag ville gå genom golvet och dö.
- Ok, men jag tycket inte om det.
Kanske skulle jag bara säga sanningen, men jag var inte säker en. Hur skulle han reagera? Hur skulle jag reagera? Skulle det finnas något: Och så levde de glada i alla sina dar, i mitt liv?
Kanske, kanske inte, valet var mitt! Men en vilja var kanske inte det som räknades i krig och kärlek. Men det var inte min kärlek. Eller krig så varför skulle jag göra det?
Som alltid så kom ordet av säg själv. Ordet som jag inte ville leva med, ordet som jag kunde dö för, ordet som hade förstört mitt liv!