Juana

Jag tittade bakom mig och såg någen komma ut.
Evan kom snabbt men försiktigt fram.
- Du vet att du inte kan ljuga om att du bor fyra kvarter bort.
– Ja, men jag kan inte säga vart jag bor heller så det var bara en sak att göra och det var att ljuga.
Han såg lite arg ut men det försvann snabbt.
- Vi måste flyta på oss så hon inte ser mig.
Jag vände mig om och gick. Ville inte vara med honom och hans falska ”lillasyster”. Det kröp under huden och jag kände att han la ena armen på min axel.
- Så, lillsyrran, hur går det?
- Hon är ok, men hon känner av din närvaro och det är det som kan få henne att känna sig lite obekväm med mig. Du sa att jag skulle bli vän med dom så jag ska göra det här så enkelt som möjligt.
- Bra men inte för uppenbart. Var lite svor att förstå så dom ska fråga massor och undra vad som gör dig så mystiskt och till slut så kommer du att få bådas fulla förtroende.
- Ok, sa jag och tittade argt ner i marken. Han hade planerat någonting får Naomi men jag visste inte än. Oavsett vad det var så kändes det som om jag skulle bli lämnade i klistret precis som han hade blivit.
- Kom så ska du få var hos mig! Eller du kanske vill vara hos din pappa igen?
- Helst inte sa jag och blev illamående.
- Ja jag kunde tro det. Han fick ett djävulskt leende som fick mig att undra.
Varför gör jag det här? Är det rätt? Kan jag inte säga nej?
Svaret var den samma: skyldig.