Juana

Jag vaknade tidigt och gick ut för att gå en promenad. Jag behövde rensa huvudet från allt ont som jag hade gjort och sånt som jag skulle göra.
Jag gick å gick. När jag inte orkade mera så tog jag bussen tillbaka. Jag sate mig bredvid en dam som såg så snäll och ödmjuk ut. Sekund för sekund gick och det kändes som jag inte hade någonting kvar som jag kunde leda till lycka
– Du ser ut som om du skulle göra någonting fruktansvärt!
– Va? Varför tror du det?
Jag var rädd. Jag kände skam som om någon stod bakom mig och sa alla dumma saker som jag har gjort.
– Du suckar och ser skyldig ut? Du vet om man gör synder så kommer man inte till himlen. Gör ingenting dumt för det kan leda till fängelse eller någonting ännu värre.
– Nej, det ska jag inte, ljög jag.
– Tänk på det! Tänk när du blir äldre och hittar en man, hur ska det gå för dina barn då? Skulle gud göra någonting sånt? Skulle Jesus göra så? Nej, dom var goda personer som skulle hjälpa alla för att få en bättre plats.
Om du behöver en plats för att släpa allting så är det i guds händer! Det finns alltid en annan väg! Kom till de som tror på det goda!
– Men jag tror på det goda. Jag tror på att det finns ett lyckligt slut. Men jag vet inte om det gäller alla.
– Det gör det om du tror.

Jag förstod inte varför jag hade pratat med henne och inte slutat ,men efter att ha kommit tillbaka till Evan så fick jag en klapp på huvudet och en peruk.
– Nu så måste du gå. Du har lovat.
– Ok, jag ska skynda mig.
När jag kom dit så frågade jag efter fredrik. Men efterson jag inte vissta han efternamnet så fick jag säga att det var han som hade blivit av med armarna och fötterna. Och jag fick ljuga att säga att jag var hans flickvän.
Jag gick upp på 3våningen och i 28 rummet. Med hjälp av peruken så fick jag tag i morfin. Men jag var tvungne att ta dubbelt så mycket för att vara säker på att hans hjärta skulle stanna.
- Herre gud! Sa jag tyst för mig själv.
Det såg då hemskt ut så jag mådde dåligt.
- Hej, fredrik jag heter Sofia och jag ska ge dig medicin i dag.
- Ok och tack, sa han och log.
- Det kommer att sticka till lite och du kommer att känna dig sömning.
När nästan allt morfin var borta så kände jag en sådan skam att jag inte kunde göra mera.
Jag vänder mig om och går ut, men halvägs ut så kommer Jasmin.
Snabbt så gick jag ut. paniken spred sig och jag kände mig spyfärdig.
Jag sprang bort och slängde sprutan i soporna och sprang hem till Evan.
Men jag hade turen att han inte var hemma.